precisprecis

Tänkte egentligen ägna detta inlägg enbart åt Twin Peaks. En underbart skruvad, läskig och humoristisk serie som jag har glatt mig åt att få följa under hösten. I fredags såg jag sista avsnittet. Blev så besviken och ledsen åt slutet att jag önskade att det hela bara varit en ond och elak dröm när jag vaknade igår morse. Därför har jag inget mer att säga om den saken. Just nu.

Tittade istället igenom några gamla bilder. Bra sysselsättning till tedrickande. Och bra alternativ till att se handbollsfinalen som förmodligen bara hade fått mig att börja bita på naglarna igen. I vilket fall, hittade denna bild. En vårdag i Budapests tunnelbana, M2. Moszkva tér. Minns att sträckningen i lårmuskeln kändes aningen onödig dagen efter. Skruvat.

Vart har du tagit vägen?!

Egentligen tycker jag själv inte att att jag är så värst gammal. 29 är inte ens 30 och 30 är inte ens halva vägen till pension. Bara barnet med andra ord. Men när jag tänker på hur min kropp mår idag skulle jag nästan vilja påstå att jag är förbi pensionen och på väg ner i kistan. Kilroy-reklamen med budskapet "Go before it's too late" har helt plötsligt fått en innebörd.

Det är dags att inse att jag inte längre är 20, inte längre kan äta BK, thai och chips liggandes i soffan i en vecka och sen springa marathon veckan därpå. Utan att få andnöd. Eller utan att magen putar ut. Kanske kunde jag det inte heller när jag var 20, vilket innebär att jag har levt minst 10 år i förnekelse.

Tyvärr gjorde förnekelsen sig påmind igår. Begav mig glatt, men lite nervöst iväg för att spela basket. I div. 3. Easy peasy, tänkte jag. Var ju lagkapten under alla skolturneringar. I mellanstadiet. Jaja, ge mig 20 minuter så är flåset igång igen och de gamla takterna återfunna.

Efter 20 minuter ville jag gå hem. Hela min kropp skrek och strejkade. Jag visste att jag skulle springa efter någon, eller något. Men när jag var där någon eller något var sekunden före, var någon eller något på helt andra planhalvan. Och basket-tekniken? Den var så gott som kidnappad av en tokig pensionär med säck. Jag var med andra ord överallt och ingenstans.

Suck. Det känns faktiskt lite frustrerande att jag tillåtit mig själv komma hit. Min kropp har alltid varit min styrka. Jag har alltid varit snabb, uthållig och smidig och därför har idrottshallar också alltid frambringat självförtroende. Efter igår framkallar de snarare ångest.

Dags att sluta leva på minnen och förnekelse. Dags istället att gå och köpa mig ett träningskort. Och faktiskt också använda det.

MEN. Trots andnöd och önskan om att få gå och dö efter 20 minuter, var det otroligt kul! Kanske gör jag om det nästa vecka. Kanske.

Vaknade i morse med en färsk dröm i minnet. Av någon anledning fick jag för mig att raka av mig hela min tjocka hästman. Med en vanlig rakhyvel. Var oerhört frustrerande att jag inte lyckades få det jämt, men vad hade jag egentligen räknat med? Märkligt nog kändes det underbart befriende att slippa allt hår.

Nu vill jag bara att det ska bli fredag. Nyfiken på vart dagen tar mig då.

Visst händer det saker. Hela tiden. Jag har bara inte haft vett nog att tillägna min älskade blogg den kärlek den är värd. Med en klapp på huvudet och några lena ord hoppas jag dock att allt är förlåtet.

Vad händer då? Både det ena och det andra. Operationer som har gett mig en ännu tuffare high-tech-syrra. Nu håller jag återigen tummar för att apparaturen ska fungera så som det är tänkt och att hon bland annat kan få njuta av lite Depeche Mode tillsammans med mig imorgon. Därtill har födelsedagar firats, ett antal intressanta tips har hittat dagens ljus (TACK) och jag har bestämt mig för att bli basketproffs. På onsdag.

Utöver det var jag för cirka 10 dar sen på en fantastisk tillställning som innehöll en massa brudar och en slutligen sinande källa med bubbel. AnnaSara stod för kalaset och bjöd in en massa underbart coola vänner. Tackar för det!

Och. Jag vill gärna ha en massa nya kläder. Kan jag få det?

Slutligen vill jag citera: "Jag tjatar inte, jag bara nämner det då och då". Bra.

Vi spanar på fåglar till varje frukost. Mest engagerad är såklart Simba. Pratar hela tiden. Om eller till fåglarna, det vet vi inte riktigt. Snusmumriken och jag däremot pratar mer i samlad form, begripligt med varandra.

Har upptäckt en kompis som varje dag, lagom till frukost, kommer flygandes och sätter sig i Rönnbärsträdet utanför. Burrar upp sig, äter lite och släpper ut det igen. Men mest vakar han över sitt träd. Och vi i vår tur spanar. Med vår lilla kikare.

Gott är det. Simba och jag är lyckliga i vårt nya hem.



Ser ni förresten ärret på toppen av Simbas öra? Minnen från fornstora dagar när S fortfarande var herre på täppan. Jag räknar kallt med att han är återomvandlad utekatt, på deltid, lagom till våren. Tror faktiskt inte att han tappat stinget riktigt än.

Har medvetet hållit mig borta från bloggen ett tag. Blev inget summerande av år och decennium. Inte heller några löften för nytt år och 10-tal. Har istället ägnat tiden åt att städa, packa, röja, slänga, greja och planera. Med andra ord åt att flytta. Och tid tar det när både julpyssel, jul, nyår, ledighet och önskan om vila konkurrerar om utrymme. Än har dock det stora lasset från Allhelgonagata 31 inte gått. Det kommer på tisdag och är egentligen inte så stort, mest bara omfattande och något som ska göras.

Hur som helst. Har märkt att jag nu, mer än någonsin, varit väldigt angelägen om att få komma hem. Att få saker på plats. Tror det beror på att jag sett fram emot det hela så tokigt mycket och att jag därför bara vill hålla snabbspolningsknappen inne. Den som tar mig till framtiden. Problemet är väl kanske att det som var tänkt skulle vara något skoj, periodvis istället har förvanlat mig till en slags Controlzilla. En som vill att allt ska falla på plats med en gång. Stackars Snusmumriken har fått stå ut med ett humör som gått från sång, skämt och skratt, till uppgivet gråt. Jag vet, inte speciellt charmerande.

Tillskillnad från underbara och nyupptäckta Militärmammans blogg, kan jag inte riktigt skylla på galna graviditets-hormoner. Bara tokiga, och uppenbart beständiga hormoner, som verkar finnas där vare sig jag vill eller inte. Helt och hållet oförklarliga. Inte undra på varför Snusmumriken sett frågande ut, när jag själv inte inte fattar vad det är som händer.

Nu ser jag i alla fall ljuset i tunneln och ett lugn börjar infinna sig. För trots alla tårar och oförlåtliga utbrott är jag oerhört lycklig över att ha kommit hem.

Låt säga att detta är början för mitt 2010. Resten kommer bli kanoners!

Gott nytt förresten!