precisprecis

Det är antalet gånger jag sömndruket masat mig upp inatt för att lugna Simba. Jag har räknat. Såg fram emot en god natts sömn, men icke! Nej, Simba är inget barn, bara en otroligt bortskämd katt. Men vad fanken ska jag göra? Han ger sig ju inte. Kuvar jag mig inte under hans krav på uppmärksamhet får jag inte sova något alls. Och det spelar ingen roll om jag skulle stänga dörren eller stoppa in öronproppar i öronen. Han hittar ALLTID sätt att väcka mig på - vi snackar katten som spelar piano här!

OK, jag har väl viss förståelse för honom. Blir långa dagar av ensamhet. Dessutom börjar han bli gammal och lite förvirrad. Och så är det faktiskt så - vad gör jag inte för mitt älskade husdjur.



Simba från sin bästa sida

Dagens glädjekälla:
Dagen har ju knappt börjat ännu och eftersom det var så många källor till glädje igår, tar jag mig friheten att låna en av dem till idag. Jo, igår var jag och hämtade pizza i en pizzeria på Citytorget här i mitt kära Kortedala.  Brukar småprata med pizzabagaren som är väldigt trevlig. Han kommer från Italien dessutom, vilket gör att i alla fall jag känner att jag får riktig pizza. Men så många gånger som jag pratat med honom vet jag faktiskt inte vad han heter. När jag sitter där och väntar, är det några gäster som ska gå.

- Ha en trevlig helg Tony!

Min pizzabagare heter Tony! Kan det bli bättre? Jag skrattade lite inombords, men var noga med att inte visa det för Tony.

Träffade en kär vän på lunchen idag. Har inte sett och pratat med henne på väldigt väldigt länge, trots att vi bor i samma stad. Efter god mat och ett intensivt tjatter för att hinna med att berätta allt som hänt sen sist vi sågs, säger hon spontant "Det riktigt strålar om dig. Du ser ut att må så bra och vara så glad". Och för att gå rakt på sak - hon har så rätt! 

Just nu svävar jag. Jag känner mig lycklig, stark och lugn. För första gången på flera år trivs jag med mig själv. Jag oroar mig inte för en framtid som aldrig verkar infinna sig. Vill bara ta dagarna som de kommer och inte bry mig om något annat än att göra det som får mig att må bra för tillfället. Jag har hittat en styrka i mig själv och vågar stå för det jag tror på. Det är helt enkelt underbart.

Men samtidigt som jag trippar omkring på rosa moln omgiven av harpmusik och knubbiga små keruber, är det en annan känsla som knackar på min axel. Tror den kallas för skuld. Inte kan jag väl må så bra som jag gör, bara några veckor efter att mitt 11-åriga förhållande tagit slut? Speciellt inte när jag vet att det finns någon på andra sidan, som just nu kanske inte mår riktigt lika bra som jag. Det smärtar och känns sorgligt. För det är inte så att jag glömt bort det tomrum som faktiskt finns efter de fina stunder som varit.  Det är bara det att jag vill sväva vidare på mitt lilla moln av lycka. Är det fel?

Dagens glädjekälla:
Utöver Majas sköna kommentar som fick mig att fånle än mer än vad jag gör normalt nu för tiden, har det varit en bra dag. Det som glatt mig mest är kanske den lilla bubbla av inspiration och kreativitet som sakta börjar stiga upp mot ytan igen. Allt inspirerar just nu - mina nya industridesigner-skor (ja, de har fått heta så, för tydligen ser jag ut att jobba som industridesigner när jag har dem på mig), spårvagnsresan hem från jobbet, personer i min närhet. Och en person inspirerar kanske mer än andra för tillfället. En påhittig sådan och en riktigt duktig fotograf. Gillar speciellt en bild han tagit på sin mormor. Kolla in den och andra bra bilder på flickr.com. Jag gillar dem under kategorin portraits and faces extra mycket.



Det strålar om Aina också

Om svampar. Men inte vilka svampar som helst, utan svampar som växte ut ur huvudet på mig! Och nej, inte svamp som i kliande mjäll, utan riktiga svampar. Kantarelliknande svampar. Nog för att jag ofta drömmer om andra kroppsdelar - om tänder som lossnar, att jag råkar gå näck till jobbet eller om ben som inte vill röra på sig trots att jag blir jagad av ett onskefullt monster eller en björn( (björnar dyker också väldigt ofta upp i mina drömmar). Men svampar som växer i min hårbotten, vad finns det för symbolik i det? Någon som är duktig på drömtydning? Jag skulle mer än gärna vilja veta vad det betyder.

Det mest märkliga med min dröm var, att trots att jag hade gått omkring med stora svampar i mitt hår, var det ingen som hade påpekat det för mig. Så snälla, ser ni mig gå omkring med svampar på huvudet, säg till! Det är nämligen inget jag brukar göra.

Dagens glädjekälla:
Oj, idag blir det svårt att välja. Ett påskrivet förlängt jobbkontrakt, nya skor (!), marshmellowsdoftande oljebad och glädjen över att jag inte kände några svampar i håret när jag svettigt vaknade upp imorse.

Än är det kanske för tidigt att kalla mig själv för göteborgare. Finns säkert någon gräns jag inte känner till, ett visst antal år som jag måste bott här för att bli tvättäkta göteborgare. Göteborg är i alla fall staden jag bor i nu och kallar det logisktvis därför också för mitt hem. Ska sanningen fram är jag till och med stolt över stan, något jag aldrig kände när jag bodde i exempelvis Stockholm. Det måste i alla fall ge något litet plus i kanten ;o)

Kan i och för sig medge att det finns några få saker som jag måste öva upp innan jag får mitt göteborgarmedlemsskap. För det första känner jag mig inte riktigt så käck som jag hört att man ska vara som göteborgare. Slänger mig kanske med ett och annat kul skämt (tycker i alla fall jag) då och då. Men den där genuina käckheten som speciellt medelålders män med skäggstubb, ölmage och namn som Bosse verkar ha? Nej, den har jag inte fått fram ännu. Och tänker jag efter lite nu är det kanske inte heller något jag vill eftersträva...

För det andra är dialekten definitivt inget jag lagt mig till med. När jag väl gör det (om jag gör det) har jag visserligen kommit en bit på vägen till att bli en go gubbe. Besitter jag den rätta melodin och betoningen, då är nog ganska mycket vunnet. Måste bara öva lite på r-en först.

Och så var det en sak till. Något jag inte förstått mig på är, vad fan är det för fel på folk som ställer sig mitt framför dörren när man ska kliva av vagnen?! Ok, nu låter jag förmodligen som en kärring, men det gör mig riktigt förbannad! Vet inte hur många gånger jag fått gå rakt på folk som bara står där och ser otroligt förvånade ut över att det faktiskt kommer ut någon från andra sidan när dörren öppnas. Tacka vet jag stockholmarnas dryga kommentarer som "Du, det är faktiskt kö här" eller "Håll till höger!". Det är nästan så att jag saknar dem!

Gött, nu har jag både fått spy galla och känna mig stolt i ett och samma inlägg, det börjar ta sig det här med bloggandet :o)

Dagens glädjekälla:
Bror! Inte varje dag han ringer precis, men idag hände det. Blev jätteglad. Vill bara säga att jag är otroligt stolt över dig. Om någon undrar varför, gå in på www.hotel-marcopolo.com eller kika på Ving. Hotellet har blivit framröstat som kroatiens bästa familjehotell och av nordiska Thomas Cook blivit listat som ett av de 15 bästa hotell i världen! Grymt. Tycker visserligen om dig för andra saker också.

Cirka 15 brudar kring en köksö i en villa i Örgryte. Massa bubbel, krispigt tilltugg och goda röror. Toppen kombination! Enda kravet var: "Inga män, inga barn (inte för att jag har problem med nåt av det just nu), ta med dig någon du tror passar in och ta med dig bubbel". Jag var medtagen, tillsammans med två flaskor mousserande rosévin. Tack för en supertrevlig kväll A.S! Det var helt klart dagens glädjekälla :o)

Nu - vatten, säng och en varm och hårig Simba.

Jag är trött trött trött. Det är januari, dunkelt och pissväder, och jag går just nu bara omkring och tänker på hur fruktansvärt slö jag känner mig. Då blir det lätt lite för många lata dagar. Och när det blivit alldeles för många lata dagar mellan de dagar jag egentligen borde göra rent kattlådan, då blir jag av någon anledning slöare än någonsin. Men idag kavlade jag upp ärmarna och tog tag i skiten.

Förberedelser
Det brukar gå åt någon rulle toapapper bara för att täta igen alla ingångar till luftvägarna. En pappersboll i varsin näshåla och sen minst två varv med toapapper runt näsa och mun. Helgardering är det som gäller!
 


Utförande
Finns egentligen inte så mycket att säga om den biten. Inte mer än att jag gör mitt bästa för att knipa igen alla eventuella glipor mellan papper och näsa/mun, samtidigt som jag försöker skrapa ner sanden i en plastpåse. Det är inga dofter av rosor som sprider sig i mitt lilla lilla badrum precis.

Kritiskt stadium
Då springer jag fort som fan ut med soporna.

Resultat
En ren kattlåda och en glad men tyvärr också oftast skitnödig Simba.

Uppföljning
Lovar mig själv att inte låta de lata dagarna bli för många.

Dagens glädjekälla:
Dagdrömmen om sommaren. Finns just nu bara ett ställe jag skulle vilja vara på, och det är på en speciell plats på vår strand utanför vårt hotell i Kroatien...i solen! Är det någon som är sugen på att följa med i sommar? På ScandJet finns alltid billiga resor till Kroatien. Kolla scandjet.se och hör av er om ni funderar på att åka! Jag är garanterat där.

OK, en glädjekälla till. Ett telefonsamtal precis innan jag satte mig för att skriva det här :o)

Att det av någon anledning dykt upp väldigt mycket reklam för strumpbyxor och strumpor på min blogg på senare tid. Kan det ha något med mitt inlägg om strumpemannen att göra tro ;o)

Kan ibland gå via en smoothie.

Jag är som känt ingen fixa-i-köket-tjej. Men i julklapp fick jag en fin-fin blender. Nya tider tänkte jag när jag satte igång med att göra smoothies. Än så  länge är det också det enda jag använt min fin-fina blender till. Gott blir det i alla fall! Brukar göra så här och det blir oftast riktigt bra:

Yoghurt med vaniljsmak för krämigheten och just smaken (nackdelen är visserligen bubblor i magen)
1 eller 2 bananer för utfyllnad mest men också för konsistensen och mättnad
Krossade linfrön för att det ska vara bra för magen har jag hört (och stillar bubblorna)
Frysta mangobitar för att det är gott, helt enkelt
Blåbär för färgen, det blir lite roligare så
Hallon för att det är godare än jordgubbar och jag gärna vill ha i ngt rött också 


Häll allt i blendern, blenda och drick (eller skeda i dig det - helt beroende på vilken konsistens du fått till).

Dagens glädjekälla:
Hela helgen egentligen. På alla sätt. Har varit välbehövd efter en tröttsam vecka.

Var precis nere i tvättstugan och satte upp en ny tvättid, vilket för övrigt inte är speciellt lätt - mitt underklädesförråd börjar sina och tvättiderna är få. Kom då att tänka på ett samtalsämne som dök upp på fikapausen på jobbet idag.

Jag tror nog att vi alla någon gång har grubblat på mysteriet om var alla omaka strumpor kommer ifrån. Vid varje tvättillfälle hittar jag minst en strumpa som inte passar ihop med någon annan. Den andra hälften av paret är helt enkelt spårlöst försvunnen. Och jag blir lika frustrerad varje gång. Har försökt med alla möjliga knep för att försöka undvika strumptraumat, men jag lyckas ändå inte. Som tur är verkar jag inte vara ensam! Kommer ni ihåg strumpmannen förresten? Jag börjar på allvar tro att det kan vara han som ligger bakom de mysteriska försvinnandena. För er som inte hört talas om strumpmannen ska jag försöka hålla en mycket lång och invecklad historia inte fullt så lång:

När jag bodde i Kalmar ringde en dag en man som förklarade att jag blivit utvald för att delta i en undersökning. Jag skulle få nylonstrumpor hemskickade till mig som jag skulle bära och sen skicka tillbaka. Syftet var att testa hållbarheten på ett nytt märke som skulle lanseras inom kort. Just den dagen kände jag mig inte speciellt sugen på att delta, så jag tackade vänligt nej. En vecka senare ringer telefonen igen och samma mansröst drar samma historia. Jag svarar denna gång, lika vänligt men kanske lite mer bestämt, att jag fortfarande inte var intresserad av att delta. Mannen erbjuder mig då 500 kr i utbyte (en summa som längre fram växer ganska mycket). Hmm tänker jag, det verkar lite konstigt. Nyfiken som jag är börjar jag istället fråga ut honom - vilket företag han ringde ifrån, vad testet egentligen gick ut på, hur de hade råd att erbjuda alla som tvekade 500 kr. Då blev han helt plötsligt tyst och säger sen:

- Du vet hur det kan vara när man sent på kvällen blir riktigt sugen på choklad, men alla affärer är stängda? Det suget får jag ibland, men då handlar det inte om choklad utan mer om strumpor.
- OK, säger jag och blir än mer nyfiken.

Därefter berättar han om ett beroende av att lukta på använda nylonstrumpor och spänningen som han upplever med det. Det han var ute efter var helt enkelt ett kontinuerligt utbyte av använda strumpor mot pengar. När han märker att jag fortfarande inte slängt på luren i örat på honom fortsätter han att berätta och försöka övertala mig. Anledningen till att jag ännu inte lagt på är helt enkelt att jag faktiskt tyckte det var lite intressant, jag ville ge honom en chans att förklara sig. Är väl en aning naiv och tror alltid det bästa om folk och tänker kanske också på hur det skulle vara om jag vore i samma situation. Kanske en aning dumdristigt från hans sida, men samtidigt otroligt modigt! Efter att vi pratat en stund säger jag igen att jag inte är intresserad och ber honom att inte ringa tillbaka.

Om jag tyckte det var otäckt? Självklart! Speciellt när det ringde några gånger till sent på kvällarna. Slutligen bad jag en av mina grannar (en kille) att svara. Därefter slutade samtalen att komma och jag sov lite lugnare på nätterna. Vet inte varför jag inte polisanmälde honom. Trodde nog aldrig att han skulle närma sig fysiskt. Några månader senare läser jag i Barometern om en man som blivit dömd för telefontrakasserier genom att hävda att han ringer för ett nytt strumpmärke och på så sätt försökt samla in använda nylondamstrumpor från unga kvinnor. Samtliga personer som anmält ärendet hos polisen fick utbetalt skadestånd. Det var nog enda gången jag kanske ångrade att jag inte polisanmält honom. Var ju trots allt fattig student just då.

Om ni av någon anledning inte tror på strumpmannen, fick jag i alla fall idag på fikapausen två lite mer handfasta tips om hur jag kan undvika singelstrumpor i framtiden. Jag tänker prova.

1. Köp en större tvättpåse och ha liggandes i tvättkorgen. Lägg använda strumpor direkt i den, försegla och tvätta dem i påsen. Då MÅSTE de ändå hålla sig där.
2. Kolla alla påslakan efter tvätten för att försäkra mig om att någon liten socka inte gömmer sig inuti.

Kanske?

Dagens glädjekälla:
Har egentligen inte varit en bra dag, så jag hämtar min källa från igår. När jag på morgonen kommer till jobbet står en söt liten planta på mitt skrivbord. Dagen innan hade jag nämligen berättat för en av mina kollegor att jag absolut inte har gröna fingrar. Hon påstod sig då ha den rätta växten för mig, som dessutom är rolig till formen när den blir större. Den KAN jag helt enkelt inte ta död på. Vi får väl se...

 

Efter en dag i min närvaro verkar den lilla växten fortfarande må bra.

Eller mer till Mayas ära. Kom på väg till läggdags på att det kanske var lite ofint att prata om slemproppar i samband med något så fint som Mayas allra första dag. Fick denna länk skickad till mig för ett tag sedan och tycker att den passar bättre än slemproppar.

Kika gärna. Friday, I'm in love »

Ja, det finns faktiskt något som heter så. Skrattade lite för mig själv när jag läste om det i Stora boken om barn. Föreställde mig väl att slempropp är något barn kallar varandra när de är arga. Eller att det möjligtvis kunde vara en slemmig leksaksklump som går att kasta mot väggen så att den fastnar och sen sakta klättrar ner mot golvet och som till slut blir alldeles dammig och obrukbar. Men slempropp är alltså något riktigt. En slags kork i gravida kvinnors livmodershals. Att den sitter där är helt enkelt för att skydda mot infektioner och strax innan förlossningen lossnar slemproppen. Jag har hört talas om vatten som går. Men aldrig om en slempropp som lossnar. I varje fall inte i samband med graviditeter - så grön är jag.

Min kusins slempropp lossnade för strax en vecka sedan och klockan 4 idag var jag och häslade på en nyfiken Maya Vida på Östra. Jag var egentligen lika nyfiken och fick hålla henne och sniffa lite. Vilken underbar upplevelse!



Efter slempropp och lite till

Dagens glädjekälla:
Maya Vida och slemproppar

En sak till bara. För att inte oroa någon. Jag läste Stora boken om barn för att förbereda mig på att vara med som assisterande barnmorska på Mayas förlossning. Tyvärr hamnade jag på reservplats denna gång. Tror det hade varit en skräckfylld men otroligt cool upplevelse annars.

Jag har hittat en kärlek som förvånar mig. Hon är precis som jag smått rastlös, extremt kelsjuk och dessutom blandras. Men där slutar likheterna. Tara är en hund och det säger förhoppningsvis allt.

Har alltid sett mig mer som kattmänniska än hundvän. Men jag måste erkänna. Att vara hundvakt då och då är inte så illa. Varje gång jag lyckas få henne att göra som jag vill, blir jag överlycklig, vilket är riktigt bra för självkänslan. Blev tidigare skräckslagen så snart en hund visade sig i min närhet. Därför är det ingen liten grej för mig att på egen hand ge mig ut på hundpromenad. Jag har fortfarande respekt för stora hundar. De mindre låter mer än vad de är och är därför mer hanterbara. Tara är ingen liten tjej, däremot har hon vunnit mitt förtroende. Och vad som kanske är ännu häftigare är att jag har vunnit hennes.  



Dagens glädjekälla:
Idag är det två:
1. När jag efter promenaden med Tara kommer hem och inser att jag trots allt har en katt.
2. Min svåger som råkar vara en riktig datornörd. Och då menar jag det som en komplimang. Min VAIO är nämligen numera precis så som jag vill ha den.

Jag kan vara bra på att släppa fram tankar som får mig att bli ledsen istället för glad. Fick därför ett tips en gång - vänd på det! Försök varje dag hitta något, litet eller stort, som gör dig glad. Låt de positiva tankarna stå i vägen för de negativa, istället för tvärt om. Låter kanske klyschigt men egentligen både förnuftigt och enkelt. Tänkte därför göra ett försök.

Dagens glädjekälla:
Jag är ingen van bloggläsare, men jag har ändå hittat några jag gillar att kolla då och då. De flesta tillhör mina närmaste vänner och innehåller, lite som min, mestadels berättelser ur vardagen. Idag hittade jag detta på en av dem, tillsammans med en rad värmande ord:



Det gjorde mig glad. Tack J!

Elva år har gått ut genom dörren. Känns fruktansvärt overkligt, känns tomt, känns ledsamt. Det var ett gemensamt beslut och ett bra samtal. Jag är inte arg, jag är inte besviken och jag hatar vekligen inte. Ångrar inte heller det som varit. Vill komma ihåg allt bra, och just nu gör jag också det. Men om jag bara tänker på det bra, blir det inte svårare att förstå varför vi gick skilda vägar?

Jag älskar fortfarande, och vill kunna göra det.



En bra dag jag gärna kommer ihåg

Får också leken tåla. Så sant. Och jag har gett mig in i bloggens värld. Har slitit mitt hår och spottat förbannade ord över att det inte blivit som jag vill ha det. Skam den som ger sig. Det här får duga! För tillfället.