precisprecis

Det finns många underbara historier att berätta om min underbara mamma. Men en av dem kommer jag speciellt ihåg.

Vi hade bott i huset på Bodestorpsvägen 3 i några år. På tomten fanns en gammal svajig flaggstång som, av oss, aldrig hade använts. En dag kände sig mamma extra angelägen om att visa för omvärlden, att hon som tysk också tillhörde det svenska samhället. Hon for upp som en virvelvind och kom snart tillbaka med en gammal och maläten svensk flagga från vinden, där den legat kvar sedan husets förra ägare. Stolt fäste hon så flaggan och började kraftfullt att hissa.

Dagen därpå träffade hon min brors lärare i affären, som medlidsamt tittade på mamma och sa:

-Jag beklagar sorgen.

Mamma som inte riktigt förstod, frågade självklart vad han menade.

- Jo, jag såg att flaggan var hissad på halv stång igår. Jag antog då att någon som stod er nära gått bort?

Mamma, som det långsamt gick upp ett ljus för, spelade med och tackade för kondoleanserna. Vad hon inte berättade för läraren den gången var, vad hennes ursprungliga plan egentligen hade varit. Samma dag som hon fått sin ingivelse fyllde min bror år. Mamma, som ville göra honom glad, tyckte därför att den svenska flaggan borde vaja i hans ära. Men, när hon som bäst höll på tänkte hon också att "Stipe må vara född i Sverige men har ju inga svenska föräldrar, kan jag hissa flaggan ändå?". Jodå, tyckte hon till slut. I alla fall halva vägen.

Så rätt tänkt älskade mamma, men så fel.