precisprecis

Vart har du tagit vägen?!

Egentligen tycker jag själv inte att att jag är så värst gammal. 29 är inte ens 30 och 30 är inte ens halva vägen till pension. Bara barnet med andra ord. Men när jag tänker på hur min kropp mår idag skulle jag nästan vilja påstå att jag är förbi pensionen och på väg ner i kistan. Kilroy-reklamen med budskapet "Go before it's too late" har helt plötsligt fått en innebörd.

Det är dags att inse att jag inte längre är 20, inte längre kan äta BK, thai och chips liggandes i soffan i en vecka och sen springa marathon veckan därpå. Utan att få andnöd. Eller utan att magen putar ut. Kanske kunde jag det inte heller när jag var 20, vilket innebär att jag har levt minst 10 år i förnekelse.

Tyvärr gjorde förnekelsen sig påmind igår. Begav mig glatt, men lite nervöst iväg för att spela basket. I div. 3. Easy peasy, tänkte jag. Var ju lagkapten under alla skolturneringar. I mellanstadiet. Jaja, ge mig 20 minuter så är flåset igång igen och de gamla takterna återfunna.

Efter 20 minuter ville jag gå hem. Hela min kropp skrek och strejkade. Jag visste att jag skulle springa efter någon, eller något. Men när jag var där någon eller något var sekunden före, var någon eller något på helt andra planhalvan. Och basket-tekniken? Den var så gott som kidnappad av en tokig pensionär med säck. Jag var med andra ord överallt och ingenstans.

Suck. Det känns faktiskt lite frustrerande att jag tillåtit mig själv komma hit. Min kropp har alltid varit min styrka. Jag har alltid varit snabb, uthållig och smidig och därför har idrottshallar också alltid frambringat självförtroende. Efter igår framkallar de snarare ångest.

Dags att sluta leva på minnen och förnekelse. Dags istället att gå och köpa mig ett träningskort. Och faktiskt också använda det.

MEN. Trots andnöd och önskan om att få gå och dö efter 20 minuter, var det otroligt kul! Kanske gör jag om det nästa vecka. Kanske.