Omaka kärlek

Jag har hittat en kärlek som förvånar mig. Hon är precis som jag smått rastlös, extremt kelsjuk och dessutom blandras. Men där slutar likheterna. Tara är en hund och det säger förhoppningsvis allt.

Har alltid sett mig mer som kattmänniska än hundvän. Men jag måste erkänna. Att vara hundvakt då och då är inte så illa. Varje gång jag lyckas få henne att göra som jag vill, blir jag överlycklig, vilket är riktigt bra för självkänslan. Blev tidigare skräckslagen så snart en hund visade sig i min närhet. Därför är det ingen liten grej för mig att på egen hand ge mig ut på hundpromenad. Jag har fortfarande respekt för stora hundar. De mindre låter mer än vad de är och är därför mer hanterbara. Tara är ingen liten tjej, däremot har hon vunnit mitt förtroende. Och vad som kanske är ännu häftigare är att jag har vunnit hennes.  

Tara och Martina i sherwoodskogen

Dagens glädjekälla:
Idag är det två:
1. När jag efter promenaden med Tara kommer hem och inser att jag trots allt har en katt.
2. Min svåger som råkar vara en riktig datornörd. Och då menar jag det som en komplimang. Min VAIO är nämligen numera precis så som jag vill ha den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0