precisprecis

Är inte alltid min starka sida. Speciellt inte när något skrämmer mig. Som att gå till tandläkaren till exempel. Var länge sedan nu och tummen sitter fortfarande hårt. Eller att tala om för den jag älskat i nästan en tredjedel av mitt liv att jag träffat någon annan. Väldigt svårt och det gjorde ont, men tummen lossnade till slut. När det gäller min resa till Stockholm är det inte så mycket tummar och rädlsa som hindrar (de flesta av mina kära vänner är faktiskt riktigt snälla). Mer lathet kanske? Sorry. 

På sista tid har det i alla fall varit något annat som skrämt och som jag därför skjutit på morgondagen. Ansökningsbrev och CV. En jobbannons, som jag nästan dagligen kikat på i snart två veckor, börjar närma sig sitt slutdatum. Tummen? Ja den sitter där den trivs som allra bäst i såna lägen. Men idag fick jag den äntligen att lossna och glatt ploppa ur sitt lilla hål. Det blev ett brev. Och det blev ett färdigställt CV. Båda bra grunder för att att fortsätta mitt jobbsökande. Även om rädlsan finns kvar, tänker jag inte tillåta tummen att gömma sig igen. För när den väl lossnat brukar jag vara en sjuhelsikes doer. Är bara lite slö i starten. Men när min mammas störande (men ack så visa och effektiva) ord ringer för högt i öronen kan jag inte längre ignorera faktum: "Morgen morgen nur nicht heute, so sagen alla faule leute!".

Så för dig lilla mamma. Imorgon skickas ansökan nr 1 iväg. Och att det blir först imorgon har denna gång inget med lathet eller rädsla att göra, utan med vissa tekniska bekymmer.

Som ni vet är söndagar mamma-dagar. Oftast spenderar jag dem småtrött tillsammans med min syster i mammas lilla lya. Ibland åker vi på utflykter till Slottsskogen, går på Bollywood-utställningar och blir filmade, eller åker till Kortedala för att hälsa på resten av familjen. I söndags var min syster dock bortrest och jag fick istället sällskap av min faster Ljubica.

Vi kom precis till maten. Mamma hade ätit, och var mätt, belåten och sömnig. Så snart hon spanat en stund på oss och vi berättat senaste nytt för henne, somnar hon gott i stolen. Förmodligen känner hon sig trygg när hon hör oss prata. Då och då öppnas dock ett klarblått öga, som försäkrar sig om vår närvaro, och försvinner sedan under tunga ögonlock igen. "Jag önskar jag orkade komma oftare", säger Ljubica. "Medicinen gör mig så trött ibland, att jag inte orkar med för mycket på en och samma dag. Men jag saknar min Helmke".

Medan mamma snusar tungt väckts en nyfikenhet hos mig. Sa det klick på en gång när mamma och min faster träffades? Har deras vänskap alltid varit så varm?

När mamma vaknar plockar Ljubica fram nagelsaxen, en nagelfil och nagellack, tar mammas hand och börjar berätta:

Vi träffades första gången sommaren '69. Dina föräldrar hade precis gift sig i Sverige och var på besök i Sarajevo. Jag minns  fortfarande den klänning din mamma hade på sig när jag såg henne för första gången. Jag funderade ofta på hur hon upplevde sitt första besök i Sarajevo. Hur annorlunde det måste ha varit från livet i Tyskland och Sverige. Och jag ville verkligen göra mitt bästa för att få Helmke att känna sig välkommen.

När vi träffades nästa gång, var det istället din mamma som fick välkomna mig till ett kallt Borås. Din pappa hade lyckats ordna arbetstillstånd åt Zvonko och mig, som då hade bestämt oss för att flytta till Sverige. Det var svårt i början, jag förstod ju inget av det som sas. Svenska påminde mig om ingeting jag hade hört förut. Jag trodde på allvar att jag aldrig skulle lyckas lära mig alla dessa underliga ljud som sattes ihop till ord. 

Din mamma var ett stöd för mig på många sätt, men hon hade själv inte hunnit lära sig så mycket svenska. Därför blev hon bara glad när jag hellre ville prata tyska. Till en början kunde jag många ord, men få meningar. Jag hade ju aldrig fått prata med en riktig tysk tidigare. Vi kunde sitta i timmar och diskutera och jag lärde mig jättebra tyska, men ingen svenska. Efter ett tag bestämde vi oss dock för att försöka ta oss an svenskan tillsammans. Det gick bra ibland, men slutade oftast i tårar av skratt. När Helmke flyttade från Borås, blev det väldigt tomt. Men det var då jag verkligen fick en anledning att lära mig svenska på riktigt.

Under den tid vi bodde i olika städer försökte vi ändå träffas så ofta vi kunde. Min bästa sommar någonsin var när Klaudia och jag hälsade på din mamma och Jelena  i Karlskrona. Varje dag gick vi och fikade och sedan vidare till lekparken. Jag minns att din mamma ibland satte er alla barn i bilen och körde hela väga upp till Falköping mitt i vintern och på natten. Jag tyckte hon var riktigt tuff och det var underbart att ha henne där. Under tiden som ni bodde i Karlshamn kom också Lotta in i bilden. När vi träffades alla tre hade vi alltid riktigt kul ihop med er barn. Runt '87 flyttade vi till Karlshamn och sedan dess har Helmke, Lotta och jag bott i varandras närhet. Jag är glad att Helmke kom hit till Göteborg. Det är bara Lotta som fattas.
 
Mitt eget minne av mammas, Ljubicas och Lottas vänskap är otaliga timmar av kaffedrickande och prat. Det tillhörde vardagen. De gånger mamma av någon anledning inte stannade till på en kopp kaffe hos Ljubica på väg in till stan, ringde telefonen direkt.  "Var är du? Har det hänt något?". När mamma för några år sedan blev sjuk, ändrades förutsättningarna, men vänskapen mellan de tre är fortfarande densamma. Det ser jag varje gång jag läser ett nytt kort på mammas soffbord från Lotta. Eller varje gång Ljubica kärleksfullt pysslar om mamma.

Nog vet jag att mamma älskar att ha sina barn hos sig. Men besök från vännerna är minst lika viktigt för henne.

        

Och köpte blommor för att visa min uppskattning. Bad blomsterdamen om en lite "manligare" bukett. Jag fick denna:



Hon ville lägga till påfågelfjädrar också. Då blev jag rädd och sa att det blir bra som det är.

I januari fyllde den coolaste lilla flickan 1. En resa bokades in och det köptes inte bara en present utan två. För fira, ja det gör man när någon fyller år. Men, jag blev sjuk och presenten stannade här. På mitt köksbord. Dagarna gick och flickan blev äldre. Och om tre dagar blir hon 1 och ett halvt år. Dags att skicka ett paket? Jag tror nog det.