precisprecis

Är inte alltid min starka sida. Speciellt inte när något skrämmer mig. Som att gå till tandläkaren till exempel. Var länge sedan nu och tummen sitter fortfarande hårt. Eller att tala om för den jag älskat i nästan en tredjedel av mitt liv att jag träffat någon annan. Väldigt svårt och det gjorde ont, men tummen lossnade till slut. När det gäller min resa till Stockholm är det inte så mycket tummar och rädlsa som hindrar (de flesta av mina kära vänner är faktiskt riktigt snälla). Mer lathet kanske? Sorry. 

På sista tid har det i alla fall varit något annat som skrämt och som jag därför skjutit på morgondagen. Ansökningsbrev och CV. En jobbannons, som jag nästan dagligen kikat på i snart två veckor, börjar närma sig sitt slutdatum. Tummen? Ja den sitter där den trivs som allra bäst i såna lägen. Men idag fick jag den äntligen att lossna och glatt ploppa ur sitt lilla hål. Det blev ett brev. Och det blev ett färdigställt CV. Båda bra grunder för att att fortsätta mitt jobbsökande. Även om rädlsan finns kvar, tänker jag inte tillåta tummen att gömma sig igen. För när den väl lossnat brukar jag vara en sjuhelsikes doer. Är bara lite slö i starten. Men när min mammas störande (men ack så visa och effektiva) ord ringer för högt i öronen kan jag inte längre ignorera faktum: "Morgen morgen nur nicht heute, so sagen alla faule leute!".

Så för dig lilla mamma. Imorgon skickas ansökan nr 1 iväg. Och att det blir först imorgon har denna gång inget med lathet eller rädsla att göra, utan med vissa tekniska bekymmer.