precisprecis

Var precis nere i tvättstugan och satte upp en ny tvättid, vilket för övrigt inte är speciellt lätt - mitt underklädesförråd börjar sina och tvättiderna är få. Kom då att tänka på ett samtalsämne som dök upp på fikapausen på jobbet idag.

Jag tror nog att vi alla någon gång har grubblat på mysteriet om var alla omaka strumpor kommer ifrån. Vid varje tvättillfälle hittar jag minst en strumpa som inte passar ihop med någon annan. Den andra hälften av paret är helt enkelt spårlöst försvunnen. Och jag blir lika frustrerad varje gång. Har försökt med alla möjliga knep för att försöka undvika strumptraumat, men jag lyckas ändå inte. Som tur är verkar jag inte vara ensam! Kommer ni ihåg strumpmannen förresten? Jag börjar på allvar tro att det kan vara han som ligger bakom de mysteriska försvinnandena. För er som inte hört talas om strumpmannen ska jag försöka hålla en mycket lång och invecklad historia inte fullt så lång:

När jag bodde i Kalmar ringde en dag en man som förklarade att jag blivit utvald för att delta i en undersökning. Jag skulle få nylonstrumpor hemskickade till mig som jag skulle bära och sen skicka tillbaka. Syftet var att testa hållbarheten på ett nytt märke som skulle lanseras inom kort. Just den dagen kände jag mig inte speciellt sugen på att delta, så jag tackade vänligt nej. En vecka senare ringer telefonen igen och samma mansröst drar samma historia. Jag svarar denna gång, lika vänligt men kanske lite mer bestämt, att jag fortfarande inte var intresserad av att delta. Mannen erbjuder mig då 500 kr i utbyte (en summa som längre fram växer ganska mycket). Hmm tänker jag, det verkar lite konstigt. Nyfiken som jag är börjar jag istället fråga ut honom - vilket företag han ringde ifrån, vad testet egentligen gick ut på, hur de hade råd att erbjuda alla som tvekade 500 kr. Då blev han helt plötsligt tyst och säger sen:

- Du vet hur det kan vara när man sent på kvällen blir riktigt sugen på choklad, men alla affärer är stängda? Det suget får jag ibland, men då handlar det inte om choklad utan mer om strumpor.
- OK, säger jag och blir än mer nyfiken.

Därefter berättar han om ett beroende av att lukta på använda nylonstrumpor och spänningen som han upplever med det. Det han var ute efter var helt enkelt ett kontinuerligt utbyte av använda strumpor mot pengar. När han märker att jag fortfarande inte slängt på luren i örat på honom fortsätter han att berätta och försöka övertala mig. Anledningen till att jag ännu inte lagt på är helt enkelt att jag faktiskt tyckte det var lite intressant, jag ville ge honom en chans att förklara sig. Är väl en aning naiv och tror alltid det bästa om folk och tänker kanske också på hur det skulle vara om jag vore i samma situation. Kanske en aning dumdristigt från hans sida, men samtidigt otroligt modigt! Efter att vi pratat en stund säger jag igen att jag inte är intresserad och ber honom att inte ringa tillbaka.

Om jag tyckte det var otäckt? Självklart! Speciellt när det ringde några gånger till sent på kvällarna. Slutligen bad jag en av mina grannar (en kille) att svara. Därefter slutade samtalen att komma och jag sov lite lugnare på nätterna. Vet inte varför jag inte polisanmälde honom. Trodde nog aldrig att han skulle närma sig fysiskt. Några månader senare läser jag i Barometern om en man som blivit dömd för telefontrakasserier genom att hävda att han ringer för ett nytt strumpmärke och på så sätt försökt samla in använda nylondamstrumpor från unga kvinnor. Samtliga personer som anmält ärendet hos polisen fick utbetalt skadestånd. Det var nog enda gången jag kanske ångrade att jag inte polisanmält honom. Var ju trots allt fattig student just då.

Om ni av någon anledning inte tror på strumpmannen, fick jag i alla fall idag på fikapausen två lite mer handfasta tips om hur jag kan undvika singelstrumpor i framtiden. Jag tänker prova.

1. Köp en större tvättpåse och ha liggandes i tvättkorgen. Lägg använda strumpor direkt i den, försegla och tvätta dem i påsen. Då MÅSTE de ändå hålla sig där.
2. Kolla alla påslakan efter tvätten för att försäkra mig om att någon liten socka inte gömmer sig inuti.

Kanske?

Dagens glädjekälla:
Har egentligen inte varit en bra dag, så jag hämtar min källa från igår. När jag på morgonen kommer till jobbet står en söt liten planta på mitt skrivbord. Dagen innan hade jag nämligen berättat för en av mina kollegor att jag absolut inte har gröna fingrar. Hon påstod sig då ha den rätta växten för mig, som dessutom är rolig till formen när den blir större. Den KAN jag helt enkelt inte ta död på. Vi får väl se...

 

Efter en dag i min närvaro verkar den lilla växten fortfarande må bra.