precisprecis

Idag blev jag stolt ägare av ett eget exemplar av The Sound of Music. Har i flera år gått och längtat efter att se den igen. Den trollbinder mig totalt. Varje dag i fjärde klass, när jag kom hem från skolan, kröp jag upp i soffan i systers rum, satte in en gammal inspelad videokasett i en ännu äldre videospelare, och sjöng sedan med för full hals i 2 och en halv timme. Jag kunde varenda replik, varenda ton, varenda låt. Det var förresten också så jag lärde mig engelska.

När jag kröp upp i soffan idag, var jag tillbaka i fjärde klass. Det var mitt tillfälle att stänga den verkliga världen ute och drömma mig bort till sång, dans och ett lyckligt familjeliv. Även nu satt jag trollbunden, med ett leende på läpparna. Fram till en viss scen i filmen. Då kommer tårar, näst intill hejdlösa. Vad är det som trollbinder mig så? Varför var (och är) jag så förälskad i filmen? Jag ser en kavat, trygg, glad och sprallig ung kvinna. Jag tänker på mamma. Jag ser en auktoritär, stolt, men innanför skalet, en vänlig coh älskande man. Jag tänker på pappa. Och så ser jag barn, som längtar efter uppmärksamhet.

Filmen slutar i alla fall lyckligt och jag är lycklig över att änligen fått se den igen. Men ändå kan jag inte låta bli att sakna.