precisprecis

Funderade lite på det där med katt- och/eller hundmänniskor (ja, man kan vara både och). Och av någon anledning känns det som att det uppfattas tuffare att vara hundmänniska. För hundmänniskor ses ju gärna som friskus-typer som kan det där med att leda och som har ett extra lager skinn på näsan. 

Är man istället katt-tokig är risken tyvärr ganska stor för att man också anses vara just tokig. Då förvandlas man automatiskt till den galna katt-kvinnan i Simpsons som har som livsuppgift att rädda all världens stackars herrelösa katter. Eller till en vän liten dam (eller en singel och småmesig kvinna) som oftast sitter hemma i en tjock stickad kofta, alldeles ensam, och som bara har sina katter att prata med. Omgiven av rosa och blommiga tapeter. 

Låter kanske tragiskt och som en grov generalisering. Och vad vet egentligen jag om sånt här. Ville mest bara säga att jag idag återigen insåg att jag absolut kan tänka mig att gå från Whiskas till Pedigree. Men först ska min käre gamle fis få njuta av min odelade uppmärksamhet. Av att få ha mitt knä alldelse för sig själv och lämna en och annan dregelpöl efter sig.

Och nej, jag är varken singel, mesig, eller ensam. Har inte heller några rosa och blommiga tapeter. Och tro mig, jag är definitivt ingen friskus-typ. Däremot är det mys med tjocka stickade koftor. Det står jag för.