precisprecis

Nu åker jag och mina nymålade röda tår på semester. Två härliga veckor i solen. Kanske kommer ett och annat livstecken från mig medan jag är borta. Eller möjligtvis en bild eller två. Skulle dock inte våga hoppas på för mycket.

Hörde förresten en kul grej inne på en toalett idag. Fick mig att känna mig både gammal, men också lättad över att jag är just lite äldre.

Två små söta tjejer, emo-utsmyckade, står och småsnackar framför spegeln. Den ena drar upp tröjan, tittar på sin mage och säger:

- Meh gu! Kolla! Seriöst, jag måste ha blivit biten av en vampyr!

Hon pekar på två små prickar på magen, varpå kompisen svarar:

- LOL!

Funderar på vilket som fick mig att känna mig gammal. Att hon faktiskt sa LOL, eller att jag alls reagerade. Tänker dock inte fundera länge till, utan istället börja packa.

Sitter jag med datorn i knäet. Hör snarkningar från sovrummet, djupa andetag från soffplatsen jämte mig, och en gata utanför som fortfarande slumrar i tystnad. Endast jag är vaken. Klarvaken. Om en stund ringer väckarklockan. Lagom till dess har jag nog sonmat gott.

Det börjar inte bra. Så snart jag tagit klivet in i vagnen känner jag doften, eller lukten (har lite svårt för att skilja på innebörden). En fis. Inte en liten en, utan en ganska rejäl. Jag försöker täppa för näsan diskret, samtidigt som jag snabbt kippar efter luft. På något mirakulöst sätt lyckas jag utan att börja klökas. Sen letar jag plats. Men väldigt uträknande. Trots att jag inte vill, gör jag ett försök till att snabbt lokalisera luktkällan. Vill ju inte sätta mig för nära. Hittar en plats och tror jag sitter säkert. Då börjar allvaret.

Snett framför mig sitter en äldre man. Börjar strax inse att min strategisk valda plats inte längre känns så säker. Börjar istället bli väldigt säker på att han kan vara källan till fislukten. Sen ser jag att hans pekfinger är halvägs uppe i näsan. Och jag vet att jag just nu låter som fröken fisförnäm, som aldrig går på toaletten eller exepelvis snyter mig offentligt. Det gör jag, och mer därtill. Men jag blir som förtrollad. Blicken fastnar vid fingret och näsan. Tycker det ser riktigt illa ut och försöker titta därifrån, men det går inte. För tänk om jag tittar bort och inte ser vad han gör av innehållet. Då skulle jag ju inte längre ha koll. Han skulle ju kunna rulla ihop det och snärta iväg paketet. Åt mitt håll utan att jag visste om det. Bättre att jag tittar så att jag vet. Men vad händer om han verkligen skulle göra det? Förmodligen hade jag spytt, och vad hade jag vunnit då?

Spårvagnen stannar och jag hoppar av. Och kontrollfreaket med mig.
 
 

Heter numera även Herr Pip-Larsson.



Nu: Off till ännu en dag av slipdamm, spackel och tapetsering. Till min hjälp har jag en underbar snusmumrik, som offrar en stor del av sin semester för att inte jag ska behöva göra jobbet själv. Sa jag att han är underbar? Jag gjorde nog det va :)

Nej, det var inget för mig. Inte heller Depeche Mode höjde nivån på min festival-upplevelse, tyvärr. Börjar de bli lite gamla? Men med trevligt sällskap och en mycket roande GPS i bilen blev det en skoj road-trip ändå. Jag fick se en del av de värmländska skogarna, något jag inte gjort tidigare.

Och självklart åkte mobilen fram då och då för att dokumentera minnesvärda stunder:

Enligt vår GPS skulle vi vara 900 meter från vårt mål, Arvika. Vi hade hamnat mitt ute i bushen. Man tycker ju såhär i efterhand, att vi borde fattat när vi åkte in på första grusvägen att vi var en aning fel ute. Inte då. Vi följde snällt GPS-rösten: Om 100 meter, sväng vänster, sväng vänster, sväng vänster, sväng vänster... Snacka om typiska storstadsbors (jag räknar ockås mig själv dit numera) korkade fördomar. Är detta verkligen huvudvägen in till Arvika?



Så snart vi passerade skylten som talade om att vi (slutligen) anlänt till Arvika, föll den första regndroppen mot rutan. Lagom till Depeches spelning blev dock himlen molnfri. Tyvärr gjorde det inte konserten bättre.

   

Jag lär mig aldrig att jag borde ställa mig i Baja-Maja-kön innan jag är precis på gränsen till sprickfärdig.



Och väl inne gladdes jag åt varningstexten på tvål-automaten. Ifall jag skulle råka bli sugen. 

Det har flyttats, det har sprungits i trappor, och det har svettats. Flera liter. Men nu står mitt namn på dörren och sakerna är på plats. Nästa vecka börjar finliret med tapetsering och möblering. Simba är så länge en glad Lindholmskatt som mest slöar i värmen. Vissa har det bra :)

Imorgon är det dock flytt-paus. Då är det dags för Arvika och Depeche Mode. Ett annat tips på ett bra band som spelar på lördagen är Thermostatic.

Och förresten är jag numera en tvättäkta göteborgare, tydligen. Använde alldeles spontant uttrycket "ajöss & goodbye" i en mening. Så kan det gå :)