precisprecis

Nu flyttar precisprecis. Det blir en WordPress-blogg istället. Lite nytt. Lite roligare för mig. Skillnaden för dig som läser blir inte så stor. Det är bara att följa länken till precisprecis.wordpress.com och lägga till den som ny favorit :) Såklart.

Denna ligger kvar. Om lusten att läsa gamla inlägg faller på.

Så. Hej då precisprecis.blogg.se-bloggen! (Har hört att man måste säga så när man avslutar en blogg.) Tack för detta år. Känns lite vemodigt.

Sannerligen en bra början. Jag sitter inte längre och stirrar nervöst på min mobil. Nu ler jag istället. Stort. Vidare till rond 2 och där planerar jag en knock-out. Å gud vad jag hoppas!

Måste smälta en stund och sedan samla fokus för en nätdejt med hittills okända distanskursare. Vi ska Joomla! idag. Via it's learning. Vilken värld vi lever i.

Ute skiner solen och snön ligger vackert tjock. Fantastiskt!



Detta är förresten mitt nuvarande kontor. Kärlek.

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om hur jag svävade fram på ett rosa fluffigt moln. Hade precis fått höra från fina Maja under vår lunch, att det riktigt strålade om mig. Minns att det gjorde mig ännu gladare och kanske gnistrade jag till lite extra starkt just då.

Hon har den effekten på mig. Vissa människor fungerar bara så. Och igår träffades vi igen, lite mer vintertrötta än för ett år sedan. Men vår fika var inte mindre trevlig för det. Ibland är det skönt att bara få nicka åt varandras beskrivning av en trött vardag. En sådan vänskap uppskattar jag. Och. Vi utbytte faktiskt lite roliga tankar och idéer, som jag tror kan bli riktigt bra. Som kanske också kan få oss att hitta tillbaka till våra moln igen. 

Det var med andra ord en behaglig och bra dag. För mig innebar den inte bara fika i gott umgänge, utan också lite framtidstro.

Imorgon hittar ni mig nervöst stirrandes på telefonen. Nu mår jag illa och lägger mig och läser istället.

Drömde igen. En fiskmås flög iväg med Simba. Stackarn.

Tänkte egentligen ägna detta inlägg enbart åt Twin Peaks. En underbart skruvad, läskig och humoristisk serie som jag har glatt mig åt att få följa under hösten. I fredags såg jag sista avsnittet. Blev så besviken och ledsen åt slutet att jag önskade att det hela bara varit en ond och elak dröm när jag vaknade igår morse. Därför har jag inget mer att säga om den saken. Just nu.

Tittade istället igenom några gamla bilder. Bra sysselsättning till tedrickande. Och bra alternativ till att se handbollsfinalen som förmodligen bara hade fått mig att börja bita på naglarna igen. I vilket fall, hittade denna bild. En vårdag i Budapests tunnelbana, M2. Moszkva tér. Minns att sträckningen i lårmuskeln kändes aningen onödig dagen efter. Skruvat.

Vart har du tagit vägen?!

Egentligen tycker jag själv inte att att jag är så värst gammal. 29 är inte ens 30 och 30 är inte ens halva vägen till pension. Bara barnet med andra ord. Men när jag tänker på hur min kropp mår idag skulle jag nästan vilja påstå att jag är förbi pensionen och på väg ner i kistan. Kilroy-reklamen med budskapet "Go before it's too late" har helt plötsligt fått en innebörd.

Det är dags att inse att jag inte längre är 20, inte längre kan äta BK, thai och chips liggandes i soffan i en vecka och sen springa marathon veckan därpå. Utan att få andnöd. Eller utan att magen putar ut. Kanske kunde jag det inte heller när jag var 20, vilket innebär att jag har levt minst 10 år i förnekelse.

Tyvärr gjorde förnekelsen sig påmind igår. Begav mig glatt, men lite nervöst iväg för att spela basket. I div. 3. Easy peasy, tänkte jag. Var ju lagkapten under alla skolturneringar. I mellanstadiet. Jaja, ge mig 20 minuter så är flåset igång igen och de gamla takterna återfunna.

Efter 20 minuter ville jag gå hem. Hela min kropp skrek och strejkade. Jag visste att jag skulle springa efter någon, eller något. Men när jag var där någon eller något var sekunden före, var någon eller något på helt andra planhalvan. Och basket-tekniken? Den var så gott som kidnappad av en tokig pensionär med säck. Jag var med andra ord överallt och ingenstans.

Suck. Det känns faktiskt lite frustrerande att jag tillåtit mig själv komma hit. Min kropp har alltid varit min styrka. Jag har alltid varit snabb, uthållig och smidig och därför har idrottshallar också alltid frambringat självförtroende. Efter igår framkallar de snarare ångest.

Dags att sluta leva på minnen och förnekelse. Dags istället att gå och köpa mig ett träningskort. Och faktiskt också använda det.

MEN. Trots andnöd och önskan om att få gå och dö efter 20 minuter, var det otroligt kul! Kanske gör jag om det nästa vecka. Kanske.

Vaknade i morse med en färsk dröm i minnet. Av någon anledning fick jag för mig att raka av mig hela min tjocka hästman. Med en vanlig rakhyvel. Var oerhört frustrerande att jag inte lyckades få det jämt, men vad hade jag egentligen räknat med? Märkligt nog kändes det underbart befriende att slippa allt hår.

Nu vill jag bara att det ska bli fredag. Nyfiken på vart dagen tar mig då.

Visst händer det saker. Hela tiden. Jag har bara inte haft vett nog att tillägna min älskade blogg den kärlek den är värd. Med en klapp på huvudet och några lena ord hoppas jag dock att allt är förlåtet.

Vad händer då? Både det ena och det andra. Operationer som har gett mig en ännu tuffare high-tech-syrra. Nu håller jag återigen tummar för att apparaturen ska fungera så som det är tänkt och att hon bland annat kan få njuta av lite Depeche Mode tillsammans med mig imorgon. Därtill har födelsedagar firats, ett antal intressanta tips har hittat dagens ljus (TACK) och jag har bestämt mig för att bli basketproffs. På onsdag.

Utöver det var jag för cirka 10 dar sen på en fantastisk tillställning som innehöll en massa brudar och en slutligen sinande källa med bubbel. AnnaSara stod för kalaset och bjöd in en massa underbart coola vänner. Tackar för det!

Och. Jag vill gärna ha en massa nya kläder. Kan jag få det?

Slutligen vill jag citera: "Jag tjatar inte, jag bara nämner det då och då". Bra.

Vi spanar på fåglar till varje frukost. Mest engagerad är såklart Simba. Pratar hela tiden. Om eller till fåglarna, det vet vi inte riktigt. Snusmumriken och jag däremot pratar mer i samlad form, begripligt med varandra.

Har upptäckt en kompis som varje dag, lagom till frukost, kommer flygandes och sätter sig i Rönnbärsträdet utanför. Burrar upp sig, äter lite och släpper ut det igen. Men mest vakar han över sitt träd. Och vi i vår tur spanar. Med vår lilla kikare.

Gott är det. Simba och jag är lyckliga i vårt nya hem.



Ser ni förresten ärret på toppen av Simbas öra? Minnen från fornstora dagar när S fortfarande var herre på täppan. Jag räknar kallt med att han är återomvandlad utekatt, på deltid, lagom till våren. Tror faktiskt inte att han tappat stinget riktigt än.

Har medvetet hållit mig borta från bloggen ett tag. Blev inget summerande av år och decennium. Inte heller några löften för nytt år och 10-tal. Har istället ägnat tiden åt att städa, packa, röja, slänga, greja och planera. Med andra ord åt att flytta. Och tid tar det när både julpyssel, jul, nyår, ledighet och önskan om vila konkurrerar om utrymme. Än har dock det stora lasset från Allhelgonagata 31 inte gått. Det kommer på tisdag och är egentligen inte så stort, mest bara omfattande och något som ska göras.

Hur som helst. Har märkt att jag nu, mer än någonsin, varit väldigt angelägen om att få komma hem. Att få saker på plats. Tror det beror på att jag sett fram emot det hela så tokigt mycket och att jag därför bara vill hålla snabbspolningsknappen inne. Den som tar mig till framtiden. Problemet är väl kanske att det som var tänkt skulle vara något skoj, periodvis istället har förvanlat mig till en slags Controlzilla. En som vill att allt ska falla på plats med en gång. Stackars Snusmumriken har fått stå ut med ett humör som gått från sång, skämt och skratt, till uppgivet gråt. Jag vet, inte speciellt charmerande.

Tillskillnad från underbara och nyupptäckta Militärmammans blogg, kan jag inte riktigt skylla på galna graviditets-hormoner. Bara tokiga, och uppenbart beständiga hormoner, som verkar finnas där vare sig jag vill eller inte. Helt och hållet oförklarliga. Inte undra på varför Snusmumriken sett frågande ut, när jag själv inte inte fattar vad det är som händer.

Nu ser jag i alla fall ljuset i tunneln och ett lugn börjar infinna sig. För trots alla tårar och oförlåtliga utbrott är jag oerhört lycklig över att ha kommit hem.

Låt säga att detta är början för mitt 2010. Resten kommer bli kanoners!

Gott nytt förresten!

Tillbringade gårdagen med mer familj och mat. Denna gång stod syster för gästfriheten. Gott blev det. Och trevligt såklart.

För övrigt är allt annat också bara fint. Just precis som det ska vara.

Det är julledigt. Det är mat, värme, klappar och tjocka magar. Det har varit snö, julstök och flytt. Men just idag är det bara lugnt. En stund i alla fall.

Temat för ledigheten är familjemys. Med mycket kärlek. Julaftonen firades hos Katarina med man, barn, hund, kusiner, fastrar och farbröder. Och självklart älskade syster och mamma.

Imorse sovs det tungt och länge. Alla tre var trötta, men mycket belåtna med att äntligen få vakna upp tillsammans i vårt numera gemensamma hem. Lilla familjen.

Just nu sitter jag i soffan och känner mig väldigt nöjd och tittar på vårt pyntade julgransris och följer maktkampen mellan Simba och Snusmumriken om vems skrivbordsstolen egentligen är. Än kan de samsas och Simba snarkar för tillfället gott, ihopklämd bakom Snusmumrikens rumpa.

Fröjdefull jul allihopa!

Hemkommen efter ett trångt och hektiskt sista-minuten-julklappsshoppande, överöstes jag av en hög underbara julhälsningar i form av julkort. Allt från otroligt söta bilder på barn, till traditionella snöklädda landskap som motiv. Men bäst av allt är ju självklart tanken bakom och de fina ord som alltid pryder julkorten. Och varje år får jag såklart också lika dåligt samvete för att jag själv inte tänkt till och skickat iväg en liten hälsning.

Eftersom jag inte har några barn att skicka bilder på tänkte jag först leta reda på en fin bild på Simba och mig att lägga upp här som en liten julhälsning från oss till er. Men så hittade jag detta istället. En dåligt tagen bild med min mobilkamera på ett gammalt foto som sitter uppe hos mamma. Förmodligen har det aldrig använts i syftet att hälsa god jul med. Men det kunde lika gärna vara så.

Så. God jul på er alla fina, önskar barnen Milisic någon gång under ett tidigt 80-tal! 



Eller så kan man göra som fiffiga Maja-Stina och Henrik och hälsa god jul genom en underhållande julfilm.

Tänder ett ljus ikväll och tänker på pappa.

På hur han alltid visslade när han var uppslukad av något pilligt och hur det fick mig att själv vilja slänga mig in i kreerandets värld. På alla de tusen idéer han hade, om allt! På hur otroligt roligt jag tyckte det var att gå i affärer med honom och fingra på allt från skruvdragare till tyger och fantisera om vad man kunde göra av dem. På hur han absolut älskade att få samla familj och vänner runt sig och gärna bjuda på något alldeles delikat. Så till den grad att han, bara några timmar innan han åkte in till sjukhuset en sista gång, satte sig för att göra sin berömda Pita.

Låter ljuset brinna ett tag till och fortsätter minnas.

Älskade pappa.